Arturo Pérez-Reverte: ”Alla de konflikter jag har genomlevt är det trojanska kriget, samma grymheter”
När vi går ombord på planet visar Arturo Pérez-Reverte (Cartagena, 1951) mig en gammal utgåva av "El Correo de Marrakech" (1944), den sista romanen av Valentine Williams med Dr. Adolph Grundt, mer känd som "Pie Zambo" i huvudrollen. ”Det här är riktig litteratur!” säger han och ler, innan han dyker tillbaka in i läsningen. Flera passagerare viskar att författaren till de nästan 30 miljoner sålda böckerna i halva världen är ombord, men han är fortfarande ensam och läser denna spionhistoria som utspelar sig under andra världskriget.
Vi åkte till Neapel, staden dit jag, när jag var krigskorrespondent på RTVE, alltid återvände för att vila mellan konflikt och konflikt. Medelhavet, alltid Medelhavet. "Jag hade turen att komma hit för många år sedan, när jag fortfarande var annorlunda. Ljuset slocknade, men musiken spelades fortfarande och jag kunde leva i slutet av eran innan jag massakrerades av massturismen.
Jag hade utbildats i begreppen hemland och nation, men under årens lopp insåg jag att mitt hemland nu är Medelhavet", förklarar han kort därefter, i en cafeteria i hamnen på ön Procida, med hänvisning till detta hav där hans senaste roman äger rum:" Den farligaste hypotesen "(Alfaguara). Den berättar historien om Cal, en 16-årig pojke, föräldralös av sin mor, uppvuxen av sina morföräldrar och fascinerad av videospel, som i en spansk hamn i Medelhavet hittar den mystiska sjömannen han har letat efter i åratal under misstanke om att han är hans far. Det här är Asier Lerrant, som i skönlitteraturen kommer att leka med tanken att han i verkligheten är Ashverus ben Uriel, en jude förbannad under det första århundradet som seglat i tvåtusen år, som en kringvandrande närvaro, genom dessa vatten ”där allting redan har hänt tusen gånger förut”. ”Länge”, reflekterar han, ”trodde jag att Europa förstörde Medelhavsarvet, men jag har insett att det är tvärtom.
Medelhavet tar hämnd och störtar Europa i kaos. Detta hav var alltid kaotiskt, med massor av överlappande kulturer, krig, revolutioner, invasioner, attacker och våldtäkter. Europa försökte civilisera det, men i slutändan avciviliserar Medelhavet Europa och infekterar det med sin galenskap.
Idag ligger Medelhavet i Berlin, Köpenhamn, Oslo, London, Madrid...". Under romanen reser Cal i sin helhet med Lerrant, på en 46-fots segelbåt täckt av teakträ, nästan som Pérez-Revertes i verkligheten, "Corso", med vilken han har seglat på samma platser i 32 år. En skönlitterär resa som blandar polisen, det sentimentala och det fantastiska, med en komplott om stulen konsthandel som är en metafor för övergången till vuxenlivet, med dess faror och osäkerheter, där författaren har mycket av den gåtfulla sjömannen.
Det kan till och med sägas att han har mer av honom än någon annan karaktär som har befolkat hans nästan fyrtio romaner. "Asier är en fiktiv karaktär, men jag är uppenbarligen en erfaren sjöman. Jag är en yachtkapten och jag har seglat på min segelbåt sedan 1994, så många av de saker som de två huvudpersonerna lever har inte berättats för mig av någon eller jag har varit tvungen att läsa dem, jag har levt dem. Det finns ett sätt att se på världen från Lerrants sida som också är mitt, även om jag inte är odödlig eller har förnekat Jesus Kristus vatten, säger Pérez-Reverte.
När han reste till Cypern för att bevaka sitt första krig som korrespondent vid 22 års ålder hade Pérez-Reverte redan gått ombord på fraktfartyg och kvalificerat sig som stridsdykare vid den spanska marinens dykcenter. ”Medelhavet är mitt liv, jag föddes på dess strand. När jag var 16 tog min far mig på en trålare för att arbeta i två månader mellan Cartagena och Almeria. Idag skulle de ha tagit honom till fängelset!" säger romanförfattaren.
Som barn tillbringade han också mer tid i hamn med att observera sjömän än i skolan. Och innan han hade seglat många gånger genom böckerna av Herman Melville, Robert Louis Stevenson, Jack London och Frederick Marryat som också befolkar Lerrants stuga i fiktion. Och hans älskade Joseph Conrad, naturligtvis, den enda författaren Pérez-Reverte har ett fotografi av i sitt hembibliotek och på sin segelbåt, till vilken ABC Cultural var inbjuden att segla för fem år sedan.
Det är intressant att upptäcka hur order och råd som hans karaktär –"en lång man med ett skägg på tre eller fyra dagar, mörkt och frissigt hår och solida axlar "– ger den unge Cal i" Den farligaste hypotesen "exakt samma som Pérez-Reverte överförde till ABC-redaktörerna under korsningen de gjorde mellan Torrevieja (Alicante) och Cabo de Palos (Murcia): "Ett fartyg är inte en demokrati" och " till sjöss måste allt vara exakt, det är därför det inte finns några synonymer". Författaren uppförde sig också på sin segelbåt som Lerrant gör på sin: med exakta rörelser till sista koordinaten, stor försiktighet och för det mesta i tystnad: ”Det kan inte vara annorlunda. Fartyg och liv står på spel." När han tog examen som yachtkapten, vilket gör att han kan segla utan begränsning av längd eller miles, hade Pérez-Reverte redan publicerat "El húsar" (Akal, 1986), "El maestro de esgrima" (Mondadori, 1988), "La tabla de Flandes" (Alfaguara, 1990), "El club Dumas" (Alfaguara, 1993) och "Territorio comanche" (Ollero och Ramos, 1994).
Det var det året då han hängde sitt avskedsbrev som krigskorrespondent på RTVE: s anslagstavla och lämnade, med en massa konflikter bakom sig, för att ägna sig kropp och själ åt sina två passioner: havet och litteraturen. Samma passioner som Lerrant: ”På skeppet fanns bultade hyllor som innehöll mer än hundra böcker”, räknar Cal. Äventyret tar dig till platser som Formentera, den obebodda ön Toro, Kap Spartivento, Cagliaribukten, de Eoliska öarna, Messinasundet och Joniska havet.
Och när de seglar, har den mystiska, fåordiga fadern Cal just träffat - och den som försöker lista ut varför han övergav dem till sin mor och sig själv - introducerar honom för några avgörande episoder i hans (vår) berättelse: Masadas fall 73 f.Kr. –"krigare kysser och kramar sina familjer, dödar dem och dödar sedan varandra"–, slaget vid Lepanto, den spanska attacken på Gibraltar 1704, byggandet av Suezkanalen, första världskriget eller utbrottet av Vesuvius som vi ser i bakgrunden, sovande och imponerande, just nu. Även Konstantinopels fall 1453, med all sin "blodsvansinne". Om det skriver han: ”Selim Yürük dödar inte längre, han är trött på att göra det.
Titta bara, tänk och kom ihåg. Vad som händer med honom är bekant, han har sett det hundratals gånger i det förflutna och vet att han kommer att se det igen i framtiden: det upprepas med precisionen av en tragedi som faktiskt är densamma, en evig slinga under sken av olika handlingar och århundraden. " Lerrants språkrör är också den tidigare korrespondenten, som påminner om de krig han var tvungen att bevaka i Libanon, Persiska viken, Bosnien, Västsahara, Eritrea, Moçambique eller Kroatien. ” Javier Marías berättade för mig att min biografi är väldigt rörande och att jag, när jag talar om de döda och blodet, har levt det. Jag behöver bara tillgripa mitt minne, jag kan låna Lerrant min biografi.
När det står i romanen att människor är naturliga mördare, det stämmer, jag har bevis. Jag har träffat musiker som spelade cello och blev krypskyttar för att döda barn. Jag fick goda vänner i Eritreakriget 1977 som sedan fortsatte med att döda fångar.
I mitt första krig kunde jag redan latin och grekiska och hade översatt "Iliaden", "Odysseen" och "Aeneiden". Jag insåg att Sarajevo var vår tids Troja, staden som brann under sina angripares lågor. Alla krig jag har genomlevt är i själva verket det trojanska kriget .
Endast de tekniska medlen förändras, men grunden är densamma: människan begår grymheter", förklarar Pérez-Reverte.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
20 oktober 2026, 12:02
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Arturo Pérez-Reverte: «Todos los conflictos que he vivido son la guerra de Troya, las mismas atrocidades»
Beskrivning
Cuando subimos al avión, Arturo Pérez-Reverte (Cartagena, 1951) me muestra una edición antigua de 'El Correo de Marrakech' (1944), la última novela de Valentine Williams que protagonizó el doctor Adolph Grundt, más conocido como 'Pie Zambo'. «¡Esto sí que es literatura de verdad!», comenta, sonriendo, antes de sumergirse de nuevo en la lectura. Varios pasajeros cuchichean que el escritor de los casi 30 millones de libros vendidos en medio mundo está a bordo, pero él sigue a lo suyo, leyendo esta historia de espías ambientada en la Segunda Guerra Mundial. Nos dirigimos a Nápoles, la ciudad a la que, cuando era corresponsal de guerra en RTVE, siempre regresaba para descansar entre conflicto y conflicto. El Mediterráneo, siempre el Mediterráneo. «Tuve la suerte de llegar aquí hace muchos años, cuando todavía era diferente. La luz se estaba apagando, pero aún sonaba la música y pude vivir ese final de época antes de que fuera masacrado por el turismo masivo. Yo había sido educado en los conceptos de patria y nación, pero con los años me di cuenta de que mi patria ahora es el Mediterráneo», explica poco después, en una cafetería del puerto de la isla de Procida, en referencia a este mar en el que transcurre su última novela: 'La hipótesis más peligrosa' (Alfaguara). Cuenta la historia de Cal, un muchacho de 16 años, huérfano de madre, criado por sus abuelos y fascinado por los videojuegos, que encuentra en un puerto español del Mediterráneo al misterioso marinero al que lleva años buscando bajo la sospecha de que es su padre. Este es Asier Lerrant, que en la ficción irá jugando con la idea de que es, en realidad, Ashverus ben Uriel, un judío maldecido en el siglo I que lleva dos mil años navegando, como una presencia errante, por estas aguas «donde todo ha ocurrido ya mil veces antes». «Durante mucho tiempo –reflexiona– pensé que Europa estaba destruyendo la herencia mediterránea, pero me he dado cuenta de que es al revés. El Mediterráneo se está vengando y sumiendo a Europa en el caos. Este mar fue siempre caótico, con un montón de culturas superpuestas, guerras, revoluciones, invasiones, ataques y violaciones. Europa lo intentó civilizar, pero al final el Mediterráneo está descivilizando a Europa, contagiándole su locura. Hoy el Mediterráneo está en Berlín, Copenhague, Oslo, Londres, Madrid…». Durante la novela, Cal lo recorre entero junto a Lerrant, en un velero de 46 pies de eslora y cubierta de madera de teca, casi como el de Pérez-Reverte en la realidad, el ‘Corso’, con el que sigue navegando por los mismos lugares desde hace 32 años. Un periplo el de la ficción que mezcla lo policiaco, lo sentimental y lo fantástico, con una trama sobre tráfico de arte robado de por medio que es una metáfora del tránsito a la vida adulta, con sus peligros e incertidumbres, en la que el autor tiene mucho del enigmático marinero. Se podría decir, incluso, que tiene más de él que de cualquier otro personaje que haya poblado sus casi cuarenta novelas. «Asier es un personaje de ficción, pero yo, evidentemente, soy un hombre de mar experimentado. Soy capitán de yate y navego en mi velero desde 1994, por lo que muchas de las cosas que viven los dos protagonistas no me las ha contado nadie ni las he tenido que leer, las he vivido. Hay una forma de ver el mundo por parte de Lerrant que también es la mía, aunque yo no sea inmortal ni le haya negado el agua a Jesucristo», asegura Pérez-Reverte. Cuando fue a Chipre a cubrir su primera guerra como corresponsal con 22 años, Pérez-Reverte ya se había embarcado en cargueros y obtenido la titulación de buzo de combate en el Centro de Buceo de la Armada Española. «El Mediterráneo es mi vida, nací en su orilla. Cuando tenía 16 años, mi padre me embarcó en un pesquero de arrastre para trabajar durante dos meses entre Cartagena y Almería. ¡Hoy le habrían llevado a la cárcel!», apunta el novelista. De niño también se pasaba más tiempo en el puerto observando a los marineros que en el colegio. Y antes ya había navegado muchas veces a través de los libros de Herman Melville, Robert Louis Stevenson, Jack London y Frederick Marryat que pueblan también el camarote de Lerrant en la ficción. Y su querido Joseph Conrad, por supuesto, el único escritor del que Pérez-Reverte tiene una fotografía en su biblioteca de casa y en su velero, al que ABC Cultural fue invitado a navegar hace cinco años. Resulta curioso descubrir como las órdenes y los consejos que su personaje –«un hombre alto con barba de tres o cuatro días, cabello oscuro y crespo y hombros sólidos»– da al joven Cal en 'La hipótesis más peligrosa' son exactamente los mismos que Pérez-Reverte transmitía a los redactores de ABC durante la travesía que realizaron entre Torrevieja (Alicante) y Cabo de Palos (Murcia): «Un barco no es una democracia» y «en el mar todo ha de ser preciso, por eso no hay sinónimos». El autor, además, se comportó sobre su velero como Lerrant lo hace en el suyo: con movimientos precisos hasta la última coordenada, mucha precaución y la mayoría del tiempo en silencio: «No puede ser de otra manera. Hay barcos y vidas en juego». Cuando se tituló como capitán de yate, lo que le permite navegar sin límite de esloras ni millas, Pérez-Reverte ya había publicado 'El húsar' (Akal, 1986), 'El maestro de esgrima' (Mondadori, 1988), 'La tabla de Flandes' (Alfaguara, 1990), 'El club Dumas' (Alfaguara, 1993) y 'Territorio comanche' (Ollero y Ramos, 1994). Fue ese año cuando colgó su carta de dimisión como corresponsal de guerra en el tablón de anuncios de RTVE y se marchó, con una veintena de conflictos a sus espaldas, a dedicarse en cuerpo y alma a sus dos pasiones: el mar y la literatura. Las mismas pasiones que Lerrant: «En el barco había atornillados unos estantes que contenían más de un centenar de libros», calcula Cal. La aventura les llevará a lugares como Formentera, la isla deshabitada del Toro, el cabo Spartivento, el golfo de Cagliari, las islas Eolias, el estrecho de Messina y el mar Jónico. Y mientras navegan, el padre misterioso y de pocas palabras al que Cal acaba de conocer –y del que intenta averiguar por qué los abandonó a su madre y a él– le va introduciendo en algunos episodios cruciales de su (nuestra) historia: la caída de Masada en el 73 a. C. –«los guerreros besan y abrazan a sus familias, les dan muerte y luego se matan entre sí»–, la batalla de Lepanto, el ataque de los españoles a Gibraltar en 1704, la construcción del Canal de Suez, la Primera Guerra Mundial o la erupción del Vesubio que vemos al fondo, dormido e imponente, mientras hablamos. También la caída de Constantinopla en 1453, con toda su «locura de sangre». Sobre esta, escribe: «Selim Yürük ya no mata, está cansado de hacerlo. Solo mira, piensa y recuerda. Cuanto ocurre le es familiar, lo ha visto cientos de veces en el pasado y sabe que volverá a verlo en el futuro: se repite con la precisión de una tragedia que en realidad es la misma, bucle eterno bajo la apariencia de diferentes actos y siglos». Quien habla por boca de Lerrant es también el antiguo corresponsal, que recuerda las guerras que le tocó cubrir en el Líbano, el Golfo Pérsico, Bosnia, el Sáhara Occidental, Eritrea, Mozambique o Croacia. « Javier Marías me decía que mi biografía es muy movida y que, cuando hablo de muertos y sangre, lo he vivido. Solo tengo que recurrir a mi memoria, puedo prestarle a Lerrant mi biografía. Cuando en la novela dice que los seres humanos somos asesinos naturales, es así, tengo pruebas. He conocido a músicos que tocaban el violonchelo y se convertían en francotiradores para matar a niños. Hice amigos estupendos en la guerra de Eritrea en 1977 que luego se dedicaron a matar a prisioneros. En mi primera guerra yo ya sabía latín y griego y había traducido la 'Ilíada', la 'Odisea' y la 'Eneida'. Me di cuenta de que Sarajevo era la Troya de nuestro tiempo, la ciudad que ardía bajo las llamas de sus atacantes. Todas las guerras que he vivido, en realidad, son la guerra de Troya . Solo cambian los medios técnicos, pero la base es la misma: el ser humano cometiendo atrocidades», declara Pérez-Reverte.
