ARCOlisboa 2026 har förbundit sig att lugna före spektaklet
Det finns konstmässor som strävar efter att blända och andra som hellre väljer att bygga ett ekosystem. ARCOlisboa tillhör helt klart denna andra kategori, och kanske är det just där mycket av dess unikhet ligger. Medan den stora internationella kretsen av samtidskonst tycks alltmer domineras av gigantism – mässor som ser ut som lyxflygplatser där verk passerar framför besökaren med den opersonliga hastigheten av ett löpande band – fortsätter Lissabon att göra anspråk på ytterligare en kadens.
En långsammare skala. Mer porös.
Mer mänskligt. Den strävar – som Maribel López, dess direktör, kommenterar – att konsolidera sig som en av de få europeiska platser där det fortfarande är möjligt att stanna upp, titta lugnt och upprätthålla ett begripligt samtal mellan konstnärer, gallerister, samlare, proffs och allmänheten. Marknadsfört av Ifema Madrid och Lissabons kommunkammare firar ARCOlisboa sin nionde upplaga till den 31 maj i Cordoaria Nacionals redan symboliska högkvarter, ett gammalt industrikomplex från 1700-talet, beläget intill floden Tejo, i Belém-området.
Ett utrymme som ger mässan en annan smak. Dess längsgående arkitektur, dess naturliga belysning och dess relativt begränsade skala ger en helt annan upplevelse än de stora samtida utställningspaviljongerna. Här är det fortfarande möjligt att gå genom mässan utan extrem fysisk utmattning, stanna framför ett verk utan att pressas av det utmattande besöksflödet och ha riktiga samtal.
Åtminstone på dagen avsedd för VIPs. Visst, i en tid av visuell hypertrofi, är den möjligheten utan tvekan uppskattad. En av de mest anmärkningsvärda fördelarna med ARCOlisboa är möjligen dess förmåga att fortsätta upprätthålla en viss anda av upptäckt (och en mycket mer saftig moms än den för moderhuset i Madrid, 15 poäng lägre sedan denna utgåva).
Inför den allt mer spekulativa logiken i andra stora internationella evenemang – där många verk verkar vara utvalda uteslutande för att säkra miljoninvesteringar – lämnar Lissabon fortfarande utrymme för måttliga risker, för experiment och för konstnärer som är mindre föremål för den globala marknadens stela kodifieringar. Rent numeriskt samlar mässan i år en grupp på 82 gallerier från Portugal, Spanien, övriga Europa, Latinamerika, Afrika och andra delar av världen, upp till totalt 16 länder, med en närvaro av mer än 470 konstnärer och 190 inbjudna samlare och professionella. Men bortom siffrorna är det intressanta sättet på vilket mässan artikulerar sin identitet genom tre stora sektioner: Allmänt program, Invigning av Lissabon och den nya Archipelago of Art Stories.
Det allmänna programmet utgör mässans ryggrad och för samman portugisiska och internationella gallerier med lång erfarenhet, utvalda av organisationskommittén. Måleri, skulptur, foto, installation eller nya medier samsas här med en anmärkningsvärd naturlighet. Den starka närvaron av portugisiska gallerier – runt trettio – är särskilt betydelsefull, något som bekräftar det lokala konstnärliga ekosystemets centrala roll.
Och det är inte en liten detalj: medan många internationella mässor slutar fungera som resande franchiseföretag, bortkopplade från staden som är värd för dem, tycks ARCOlisboa existera just tack vare Lissabon, som matar sin skala, sin rytm och sin kulturella identitet. Bland de portugisiska gallerierna utmärker sig namn som Cristina Guerra Contemporary Art, Pedro Cera, Vera Cortês, Quadrado Azul, Francisco Fino, Fernando Santos eller Nuno Centeno. Till dessa läggs en gedigen spansk representation - ett annat av mässans kännetecken - med gallerier som ADN, Alarcón Criado, Sabrina Amrani, Max Estrella, Ehrhardt Flórez, José de la Mano, Leandro Navarro, Fernando Pradilla eller Rosa Santos, förutom olika europeiska och latinamerikanska utrymmen, såsom An Modern Galería och Sinat Galía.
Opening Lisboa försöker för sin del etablera sig som ett av de mest stimulerande områdena på rutten. Sexton unga gallerier har bjudits in för att presentera mindre förutsägbara projekt, mer öppna för experiment och nya metoder. Dess curatorer, Sofía Lanusse och Diogo Pinto, definierar denna utgåva som ett "fält av signaler: material som tänker, kroppar som översätter och geografier som pendlar mellan utseende och upplösning." Bortom den oundvikliga teoretiska tätheten av vissa kuratoriska formuleringar, är det sant att verk, förslag och skapare med intressanta röster brukar dyka upp i detta avsnitt.
Jag tror dock att dessa mål tio år senare inte har uppfyllts fullt ut i jakten på nyare och mer riskfyllda processer och tillvägagångssätt. Enligt min mening lider denna avdelning av en rimlig ojämlikhet vad gäller dess resultat, även om det är sant att det finns gallerier, såsom Heliconia Projects, Moos Fine Art, Vangar, Dialogue eller Helena Rodrigues som uppfyller dessa förväntningar. Särskilt intresse väcks av införlivandet av Archipelago of Art Stories, en ny avdelning som regisseras av den rumänska curatorn Cosmin Costinas.
Hans förslag introducerar en särskilt suggestiv reflektion över kulturella släkter och nedärvda former av samtida kunskap. Textil, keramik, rituella praktiker och andra språk som traditionellt förpassats till den hantverksmässiga sfärens dialog här med samtida känslighet, påminner oss om att allt konstnärligt skapande är en del av samma kontinuerliga flöde där dåtid och nutid förorenar varandra. I en tid som domineras av omedelbar konsumtion av bilder har denna inbjudan att tänka om historien ett visst kulturellt motstånd.
Och det är förmodligen en av de mest tydliga aspekterna och en av de gladaste överraskningarna i hela den här utgåvan. Precis som vid stora internationella evenemang kompletteras mässan med ett omfattande program av parallella aktiviteter: debatter, samtal och möten om insamling, beskydd, konstmarknaden och samtida curatoriska praxis. Millennium Art Talks-serien äger rum på Torreão Nascente, medan ArtsLibris återigen samlar sextio nationella och internationella förlag specialiserade på samtidskonstpublikationer och tidskrifter.
Kort sagt, ARCOlisboa verkar ha förstått något som andra mässor kan ha glömt för länge sedan: att konsten inte nödvändigtvis behöver växa utan gränser för att förbli relevant. Ibland räcker det med att bevara rätt sammanhang för att verken ska andas, idéerna ska cirkulera och försäljningen ska hända...
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
29 maj 2026, 16:48
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
ARCOlisboa 2026 apuesta por la calma frente al espectáculo
Beskrivning
Hay ferias de arte que aspiran a deslumbrar y otras que más bien optan por construir un ecosistema. ARCOlisboa pertenece claramente a esta segunda categoría, y quizá es precisamente ahí donde reside gran parte de su singularidad. Mientras el gran circuito internacional del arte contemporáneo parece cada vez más dominado por el gigantismo –ferias que parecen aeropuertos de lujo donde las obras pasan ante el visitante con la velocidad impersonal de una cinta transportadora–, Lisboa continúa reivindicando otra cadencia. Una escala más lenta. Más porosa. Más humana. Aspira –tal como comenta Maribel López, su directora– a consolidarse como uno de los pocos lugares europeos donde todavía es posible detenerse, mirar con cierta calma, y mantener una conversación inteligible entre artistas, galeristas, coleccionistas, profesionales y público. Impulsada por Ifema Madrid y la Cámara Municipal de Lisboa, ARCOlisboa celebra hasta el 31 de mayo su novena edición en la ya emblemática sede de la Cordoaria Nacional, antiguo complejo industrial del siglo XVIII, situado junto al río Tajo, en la zona de Belém. Un espacio que otorga a la feria un sabor distinto. Su arquitectura longitudinal, su iluminación natural y su escala relativamente contenida producen una experiencia muy distinta a la de los grandes pabellones feriales contemporáneos. Aquí todavía es posible recorrer la feria sin agotamiento físico extremo, detenerse ante una obra sin ser empujado por el flujo agotador de visitantes, y mantener conversaciones reales. Al menos, el el día destinado a los VIP. Ciertamente, en una época de hipertrofia visual, esa posibilidad sin duda se agradece. Posiblemente una de las virtudes más notables de ARCOlisboa sea su capacidad para seguir manteniendo un cierto espíritu de descubrimiento (y un IVA mucho más suculento que el de la casa madre en Madrid, 15 puntos más bajo desde esta edición). Frente a la lógica cada vez más especulativa de otras grandes citas internacionales -donde muchas obras parecen seleccionadas exclusivamente para tranquilizar inversiones millonarias-, Lisboa todavía deja margen para el riesgo moderado, para la experimentación y para artistas menos sometidos a las rígidas codificaciones del mercado global. En términos puramente numéricos, la feria reúne este año un conjunto de 82 galerías procedentes de Portugal, España, el resto de Europa, América Latina, África y otras partes del mundo hasta un total de 16 países, con una presencia de más de 470 artistas y 190 coleccionistas y profesionales invitados. Pero más allá de las cifras, lo interesante es la manera en que la feria articula su identidad a través de tres grandes secciones: Programa General, Opening Lisboa y la nueva Archipiélago de Historias del Arte. El Programa General constituye el núcleo vertebrador de la feria y reúne a galerías portuguesas e internacionales de amplia trayectoria, seleccionadas por el comité organizador. Pintura, escultura, foto, instalación o nuevos medios conviven aquí con notable naturalidad. Resulta especialmente significativa la fuerte presencia de galerías portuguesas —alrededor de treinta— , algo que reafirma el papel central del ecosistema artístico local. Y no es un detalle menor: mientras muchas ferias internacionales terminan funcionando como franquicias itinerantes, desconectadas de la ciudad que las acoge, ARCOlisboa parece existir precisamente gracias a Lisboa, alimentándose de su escala, de su ritmo y de su identidad cultural. Entre las galerías lusas destacan nombres como Cristina Guerra Contemporary Art, Pedro Cera, Vera Cortês, Quadrado Azul, Francisco Fino, Fernando Santos o Nuno Centeno. A ellas se suma una sólida representación española —otra de las señas de identidad de la feria— con galerías como ADN, Alarcón Criado, Sabrina Amrani, Max Estrella, Ehrhardt Flórez, José de la Mano, Leandro Navarro, Fernando Pradilla o Rosa Santos, además de diversos espacios europeos y latinoamericanos, caso de Aninat Galería, SGR Galería y Each Modern. Por su parte, Opening Lisboa intenta consolidarse como una de las zonas más estimulantes del recorrido. Dieciséis galerías jóvenes han sido invitadas a presentar proyectos menos previsibles, más abiertos a la experimentación y a las prácticas emergentes. Sus comisarios, Sofía Lanusse y Diogo Pinto, definen esta edición como un «campo de señales: materiales que piensan, cuerpos que traducen y geografías que oscilan entre la aparición y la disolución». Más allá de la inevitable densidad teórica de ciertas formulaciones curatoriales, es verdad que en esta sección suelen aparecer obras, propuestas y creadores con voces interesantes. Sin embargo, pienso que, diez años después, no acaban de cumplirse totalmente estos objetivos en busca de procesos y planteamientos más frescos y arriesgados. En mi opinión, esta sección adolece de una plausible desigualdad en cuanto a sus resultados, aunque bien es cierto que hay galerías, como Heliconia Projects, Moos Fine Art, Vangar, Dialogue o Helena Rodrigues que sí que cumplen con esas expectativas. Especial interés despierta la incorporación de Archipiélago de Historias del Arte, nueva sección dirigida por el comisario rumano Cosmin Costinas. Su propuesta introduce una reflexión particularmente sugerente sobre las genealogías culturales y las formas heredadas del conocimiento contemporáneo. Textiles, cerámicas, prácticas rituales y otros lenguajes tradicionalmente relegados al ámbito artesanal dialogan aquí con sensibilidades contemporáneas, recordándonos que toda creación artística forma parte de un mismo flujo continuo donde pasado y presente se contaminan mutuamente. En una época dominada por el consumo instantáneo de imágenes, esta invitación a volver a pensar la Historia posee algo de resistencia cultural. Y probablemente constituya uno de los aspectos más lúcidos y una de las sorpresas más felices de toda esta edición. Como sucede en las grandes citas internacionales, la feria se completa con un amplio programa de actividades paralelas: debates, conversaciones y encuentros sobre coleccionismo, mecenazgo, mercado del arte y prácticas curatoriales contemporáneas. El ciclo Millennium Art Talks tiene lugar en el Torreão Nascente, mientras que ArtsLibris vuelve a reunir a sesenta editoriales nacionales e internacionales especializadas en publicaciones y revistas de arte contemporáneo. En definitiva, ARCOlisboa parece haber entendido algo que otras ferias quizá han olvidado hace tiempo: que el arte no necesita necesariamente crecer sin límite para seguir siendo relevante. A veces basta con conservar el contexto adecuado para que las obras respiren, las ideas circulen y las ventas sucedan...
