Anledningen till vräkningen av Maricarmen
"Huvudmannens bulletin" är ett veckobrev från Ignacio Escolar exklusivt för medlemmar i elDiario.es. Om du också vill läsa den och få den varje lördag i din brevlåda, bli medlem Det gnisslande ljudet av radion som bryter låset. Polisen gick in i huset och kringgick en improviserad barrikad: en soffa, en lampa, en hylla, några lådor...
Livets ägodelar, återvunna som ett sista försvar. Upploppspolisen i svart rustning närmar sig Maricarmen i rullstol och förklarar: ”Vi kom för att följa ett domstolsbeslut, vi stöttar er och vi är med er, okej?, men vi måste göra vårt jobb.” "Men varför?" svarar den gamla kvinnan när hon tittar in i hans ögon, den enda synliga delen av polisens ansikte under hans hjälm. Hon är 87 år gammal, hon har varit i samma hus i årtionden; de tar ut henne på en bår.
En "pitch" är det tekniska namnet. Det låter ännu mer omänskligt än en vräkning. ”Vi kommer för att uppfylla ett rättsligt bud” Meningar faller inte från himlen. Inte heller kommer de ner från ett heligt berg, hugget på två brädor.
Det är mänskliga tolkningar, där det ibland finns olika synvinklar, som i det här fallet. Den första domstolen som avgjorde Maricarmens lägenhet ogillade vräkningen: det gav henne en anledning. Det fanns juridiska argument för att försvara sin rätt att stanna.
Hyresavtalet för ditt hus kommer från förra seklet. Den undertecknades av hans far 1956. Vid hans död 1960 ärvde hans mor kontraktet.
Den 19 november 2005 avled modern och Maricarmen informerade ägarna om att hon ersattes i hyresavtalet på samma villkor. Vid den tidpunkten var det ingen som slog honom. Så förblev det i mer än ett decennium.
I mars 2018 sålde ägarfamiljen byggnaden till Renta Corporación, ett börsnoterat fastighetsbolag. Detta företag stämde inte heller Maricarmen eller ifrågasatte hennes hyreskontrakt. Tre månader efter att ha köpt byggnaden sålde Renta Corporación sin lägenhet för 247 000 euro, ett lågt pris för det området i Madrid.
Det var så billigt eftersom det "hade en bugg", vilket är vad hyresgästfastigheter kallas i den olycksbådande fastighetsslang. Köparen var Urbagestión, en liten fond som har stämt Hyresgästförbundet för att kalla det en "gam". Även med en hyra på 500 euro i månaden - vad Maricarmen betalade, enligt hans försvar - var lägenheten en bra affär eftersom de vid hans död kunde sälja en fastighet som nu är värd mer än tre gånger så mycket.
I det långa loppet var lägenheten en chollazo. Men mervärdet sköt i höjden om de lyckades vräka Maricarmen eller brutalt höja hans hyra. De slösade inte tid: två och en halv månad efter undertecknandet av köpet krävde de redan papper genom burofax.
Enligt Hyresgästförbundet bad de om en hyresökning: först 1 650 och sedan 2 650 euro, mycket mer än vad Maricarmen tar ut för en pension. År 2020 gick Urbagestión till domstol och förlorade. I januari 2022 ogillade domare Elena Cortina Blanco, från förstainstansrätten nummer 90 i Madrid, stämningsansökan.
Hans argument: i tretton år hade ägarna accepterat Maricarmen som hyresgäst med dessa villkor. Under hela den tiden ifrågasatte de aldrig surrogatmödraskap. Detta är vad som i lag kallas "teorin om ens egna handlingar".
Det var ett rimligt argument. Men Urbagestión överklagade, och nästa domstol, provinsdomstolen i Madrid, dömde mot Maricarmen i juni 2022. Din tolkning?
Att surrogatmödraskapet inte kunde förlänga kontraktet under Maricarmens livstid: det hade sagts upp 2007, två år efter hans mors död. För publiken räckte det med att Urbagestión aldrig skulle ha tagit kontraktet för livet. Men den vilja som räknas här är den tidigare ägarens: hyresvärdarna som i mer än ett decennium accepterade att kontraktet skyddades som en gammal hyra; de som senare sålde lägenheten till ett lågt pris under förutsättning att detta var situationen.
Det är svårt att förstå att den nya köparen har fler rättigheter till det hemmet än den som sålde det till dem. Maricarmens advokat överklagade den andra meningen till Högsta domstolen. De gick inte ens in för att studera fallet.
I december 2023 avslog Civilkammaren hans överklagande på grund av att ”det är uppenbart ogrundat” och förpliktade honom att ersätta rättegångskostnaderna. Talare för det beslutet var Francisco Marín Castán, dåvarande tillförordnad ordförande i Högsta domstolen. Det är en bil, inte ens en mening.
Maricarmens vräkning sändes med bara fyra sidor. Det är samma Högsta domstol som är så fantasifull när den tolkar separatisternas påstådda förskingring för att bryta mot amnestilagen. I andra frågor är hans stränghet med lagens bokstav obeveklig.
Efter Högsta domstolens beslut återvände målet till domstolen i första instans nummer 90 i Madrid. Vräkningsordern är undertecknad av Elena Cortina Blanco, samma domare som gav Maricarmen orsaken i sin första mening 2022. FN: s rapportör för bostäder säger att denna domare ”borde ha stoppat” vräkningen.
Men dessa typer av FN-ansökningar är inte bindande inför de spanska domstolarna. "Vi måste göra vårt jobb" Och vad säger lagstiftningen? År 1994 godkände den socialistiska regeringen i Felipe González en lag för att gradvis släcka den gamla hyran - livskontrakt före 1985, såsom Maricarmen-lägenheten - utan att plötsligt vräka tusentals människor. Den lagen skyddade dessa kontrakt fram till hyresgästens död som undertecknade dem.
Det gav också änkor rätt att bli subrogata för livet: till hyresinnehavarnas makar. Och även barn som bodde i huset i två fall: om de hade en funktionsnedsättning på minst 65% eller om de var över 65 år, så länge som surrogatmoderskapet anlände före den 1 januari 2005. Om inget av dessa två villkor var uppfyllda kunde barnen förlänga den gamla hyran, men bara för två år.
Maricarmen gick inte in i något av dessa fall för en livsförlängning på femton poäng eller tio månader. Femton poäng, eftersom han har en funktionsnedsättning på ”bara” 50%. Tio månader, eftersom hennes mor dog i november 2005, strax efter utgången av den övergångsperiod som fastställts i lag.
Det fanns en andra lag som också misslyckades Maricarmen: anti-eviction-dekretet. Sedan pandemin tillät ett moratorium domare att avbryta frisläppandet av utsatta människor utan ett bostadsalternativ. Det annullerade inte den eventuella skulden eller exproprierade huset.
Det sköt bara upp vräkningen tills socialtjänsten kunde erbjuda en lösning. Det skyddet upphörde i februari 2026. Regeringen - på grund av påtryckningar från Sumar, eftersom PSOE inte klarade uppgiften - försökte förlänga den.
Kongressen störtade dekretet med rösterna från PP, Vox och Junts. Det var andra gången på bara en månad som samma majoritet avvisade den sociala skölden. I juli meddelade PSOE och Sumar att de förberedde en ny regel som skulle skydda utsatta människor som Maricarmen, även när en sista mening redan fanns.
Det nya anti-evictiondekretet kommer troligen att nå ministerrådet på tisdag. Brådskande, efter veckans sociala omvälvning. För sent för Maricarmen. ”Men varför?” Det finns ett juridiskt svar, en hel juridisk konstruktion som gör att vi kan förklara vad som har gått fel för en 87-årig kvinna i rullstol som ska vräkas från sitt hem.
Det som inte finns är ett etiskt svar. Å ena sidan en fond som söker maximal nytta av en redan lönsam investering och som vägrar att ens acceptera erbjudanden från flera personer och institutioner som erbjuder sig att betala den höga hyran de krävde. Å andra sidan en hjälplös gammal kvinna.
Det är svårt att hitta någon i samhället som inte känner empati för Maricarmens situation. Det är svårt men inte omöjligt, som vissa tv-program visar. Inte heller ordföranden för den offentliga förvaltningen som har kompetensen i bostadsfrågor, Madridregionen, har visat någon empati.
Isabel Díaz Ayuso är mer medveten om en annan typ av hus: den takvåningen på sex miljoner för "myndigheternas bostad". Det har inte heller Madrids kommunfullmäktige, som bara har börjat röra sig för att hitta lösningar när Maricarmen var på förstasidorna i alla tidningar. Det är förenligt med Madrid PP: s allmänna bostadspolitik, som bland sina milstolpar har att sälja en stor del av sina subventionerade bostäder till en gamfond.
Men frågan är en annan, en som överskrider Maricarmen. Varför garanteras inte rätten till anständigt boende i Spanien? Varför har ”de offentliga myndigheterna” gjort så lite för att ”förhindra spekulation”, som konstitutionen kräver?
Varför accepterar vi att en grundläggande rättighet, såsom bostäder, bara blir ännu en investering? Denna fråga, denna debatt, är idag det största spanska problemet. En katastrof som PSOE har stått inför sent och dåligt, drivet av sina vänsterpartners, fångat av ett parlament utan en progressiv majoritet och utan de nödvändiga befogenheterna, som ligger i autonomierna.
Det är också en tragedi som PP och Vox aldrig kommer att lösa, eftersom de inte ens accepterar att marknaden är en del av problemet. Beskrivningen av Maricarmens vräkning och dialogen med kravallpolisen kommer från denna imponerande rapport av Andrea Ropero för El Intermedio.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
26 september 2026, 08:56
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El porqué del desahucio de Maricarmen
Beskrivning
'El boletín del director' es una carta semanal de Ignacio Escolar exclusiva para socios y socias de elDiario.es. Si tú también lo quieres leer y recibir cada sábado en tu buzón, hazte socio o socia El ruido chirriante de la radial rompiendo la cerradura. La policía entrando en la casa, sorteando una barricada improvisada: un sofá, una lámpara, una estantería, algunas cajas… Los enseres de toda una vida, reciclados como última defensa. El antidisturbios de armadura negra que se acerca a Maricarmen, en silla de ruedas, y le explica: “Venimos a cumplir un mandamiento judicial, te apoyamos y estamos contigo, ¿vale?, pero tenemos que hacer nuestro trabajo”. “Pero ¿por qué?”, responde la anciana mientras lo mira a los ojos, la única parte visible del rostro del policía bajo el casco. Ella tiene 87 años, lleva décadas en esa misma casa; la sacan en una camilla. Un “lanzamiento” es el nombre técnico. Suena aún más inhumano que un desahucio. “Venimos a cumplir un mandamiento judicial” Las sentencias no caen desde el cielo. Tampoco bajan de un monte sagrado, esculpidas en dos tablas. Son interpretaciones humanas, en las que en ocasiones existen distintos puntos de vista, como ocurrió en este caso. El primer juzgado que sentenció sobre el piso de Maricarmen desestimó el desahucio: le dio la razón a ella. Había argumentos legales para defender su derecho a quedarse. El contrato de alquiler de su casa viene del siglo pasado. Lo firmó su padre en 1956. A su muerte, en 1960, su madre heredó el contrato. El 19 de noviembre de 2005 murió la madre y Maricarmen comunicó a los dueños que se subrogaba en ese contrato de alquiler con esas mismas condiciones. En aquel momento nadie le puso pega alguna. Siguió siendo así durante más de una década. En marzo de 2018, la familia propietaria vendió el edificio a Renta Corporación, una inmobiliaria que cotiza en Bolsa. Esta empresa tampoco pleiteó contra Maricarmen ni cuestionó su contrato de alquiler. A los tres meses de comprar el edificio, Renta Corporación vendió su piso por 247.000 euros, un precio bajo para esa zona de Madrid. Era tan barato porque “tenía bicho”, que es como llaman a los inmuebles con inquilino en el siniestro argot inmobiliario. El comprador fue Urbagestión, un pequeño fondo que se ha querellado contra el Sindicato de Inquilinas por llamarlo “buitre”. Incluso con un alquiler de 500 euros al mes –lo que pagaba Maricarmen, según su defensa–, el piso era un buen negocio porque a su muerte podrían vender un inmueble que hoy ya vale más del triple. A largo plazo, el piso era un chollazo. Pero la plusvalía se disparaba si lograban desahuciar a Maricarmen o subirle brutalmente el alquiler. No perdieron el tiempo: a los dos meses y medio de firmar la compra, ya le estaban exigiendo papeles a través de burofax. Según el Sindicato de Inquilinas, le pidieron una subida del alquiler: primero 1.650 y después 2.650 euros, mucho más de lo que Maricarmen cobra de pensión. En 2020, Urbagestión fue a los tribunales y perdió. En enero de 2022, la jueza Elena Cortina Blanco, del Juzgado de Primera Instancia número 90 de Madrid, desestimó la demanda. Su argumento: durante trece años, los dueños habían aceptado a Maricarmen como inquilina con esas condiciones. En todo ese tiempo, en ningún momento cuestionaron la subrogación. Es lo que en derecho se llama la “teoría de los actos propios”. Era un argumento razonable. Pero Urbagestión recurrió, y el siguiente tribunal, la Audiencia Provincial de Madrid, le quitó la razón a Maricarmen en junio de 2022. ¿Su interpretación? Que la subrogación no podía prolongar el contrato durante toda la vida de Maricarmen: este había quedado extinguido en 2007, dos años después de la muerte de su madre. Para la Audiencia, que Urbagestión nunca hubiera dado por vitalicio el contrato era suficiente. Pero la voluntad que aquí cuenta es la del propietario anterior: los caseros que durante más de una década aceptaron que el contrato estaba protegido como una renta antigua; los que después vendieron el piso a bajo precio al entender que esta era la situación. Cuesta entender que el nuevo comprador tenga más derechos sobre esa vivienda que quien se la vendió. La abogada de Maricarmen recurrió esa segunda sentencia ante el Supremo. Ni siquiera entraron a estudiar el caso. En diciembre de 2023 la Sala de lo Civil inadmitió su recurso porque “carece manifiestamente de fundamento” y le impuso las costas. El ponente de esa decisión fue Francisco Marín Castán, entonces presidente en funciones del Supremo. Es un auto, ni siquiera una sentencia. El desahucio de Maricarmen se ventiló con apenas cuatro folios. Es el mismo Tribunal Supremo que tan imaginativo se pone cuando interpreta la supuesta malversación de los independentistas para incumplir la ley de amnistía. Con otros asuntos, su rigor con la letra de la ley es implacable. Tras la decisión del Supremo, el caso volvió al juzgado de primera instancia número 90 de Madrid. La orden de desahucio está firmada por Elena Cortina Blanco, la misma jueza que dio a Maricarmen la razón en su primera sentencia de 2022. El relator de la ONU para Vivienda asegura que esta jueza “debería haber parado” el desahucio. Pero este tipo de peticiones de la ONU no son vinculantes ante los juzgados españoles. “Tenemos que hacer nuestro trabajo” ¿Y qué dice la legislación? En 1994, el Gobierno socialista de Felipe González aprobó una ley para extinguir poco a poco la renta antigua –los contratos de alquiler vitalicios anteriores a 1985, como el del piso de Maricarmen– sin desalojar de golpe a miles de personas. Esa ley blindaba esos contratos hasta el fallecimiento del inquilino que los firmó. También daba derecho a subrogarse de forma vitalicia a las viudas: a los cónyuges de los titulares del alquiler. E incluso a los hijos que vivieran en la casa en dos supuestos: si tenían una discapacidad de al menos el 65% o si tenían más de 65 años, siempre y cuando esa subrogación llegara antes del 1 de enero de 2005. Si no se cumplía ninguna de estas dos condiciones, los hijos podían prolongar la renta antigua, pero solo durante dos años. Maricarmen no entró en ninguno de estos supuestos para una prórroga vitalicia por quince puntos o diez meses. Quince puntos, porque tiene una discapacidad de “solo” el 50%. Diez meses, porque su madre murió en noviembre de 2005, poco después de terminar ese plazo transitorio que establecía la ley. Hubo una segunda ley que también falló a Maricarmen: el decreto antidesahucios. Desde la pandemia, una moratoria permitía a los jueces suspender el lanzamiento de personas vulnerables sin alternativa habitacional. No anulaba la posible deuda ni expropiaba la vivienda. Solo aplazaba el desahucio hasta que los servicios sociales pudieran ofrecer una solución. Esa protección decayó en febrero de 2026. El Gobierno –por la presión de Sumar, porque el PSOE no estaba por la labor– intentó prorrogarla. El Congreso tumbó el decreto con los votos del PP, Vox y Junts. Era la segunda vez en apenas un mes que esa misma mayoría rechazaba el escudo social. En julio, PSOE y Sumar anunciaron que preparaban una nueva norma que protegería a personas vulnerables como Maricarmen, incluso cuando ya existiera una sentencia firme. Ese nuevo decreto antidesahucios probablemente llegará el martes al Consejo de Ministros. De manera urgente, tras la conmoción social de esta semana. Demasiado tarde para Maricarmen. “Pero ¿por qué?” Hay una respuesta legal, toda una construcción jurídica que permite explicar qué ha fallado para que una anciana de 87 años en silla de ruedas sea desahuciada de su casa. Lo que no hay es una respuesta ética. De un lado, un fondo que busca el máximo beneficio de una inversión ya de por sí rentable y que se niega incluso a aceptar las ofertas de varias personas e instituciones que se ofrecen a pagar ese elevado alquiler que exigían. Del otro, una anciana indefensa. Es difícil encontrar en la sociedad a alguien que no empatice con la situación de Maricarmen. Es difícil pero no imposible, como demuestran algunos programas de televisión. Tampoco ha mostrado empatía alguna la presidenta de la administración pública que tiene las competencias en vivienda, la Comunidad de Madrid. Isabel Díaz Ayuso está más pendiente de otro tipo de casas: de ese ático de seis millones para “residencia de autoridades”. Ni el Ayuntamiento de Madrid, que solo ha empezado a moverse para buscar soluciones cuando Maricarmen copaba las portadas de todos los periódicos. Es coherente con la política de vivienda pública del PP de Madrid, que tiene entre sus hitos vender a un fondo buitre buena parte de su vivienda social. Pero la pregunta sigue siendo otra, una que trasciende a Maricarmen. ¿Por qué el derecho a una vivienda digna no está garantizado en España? ¿Por qué “los poderes públicos” han hecho tan poco por “impedir la especulación”, como manda la Constitución? ¿Por qué aceptamos que un derecho básico, como es la vivienda, se convierta en una inversión más? Esta pregunta, este debate, es hoy el principal problema español. Un desastre que el PSOE ha afrontado tarde y mal, empujado por sus socios de izquierda, atrapado por un parlamento sin mayoría progresista y sin las competencias necesarias, que están en las autonomías. Es también una tragedia que el PP y Vox jamás solucionarán, porque ni siquiera aceptan que el mercado sea parte del problema. P. D. La descripción del desahucio de Maricarmen y el diálogo con el antidisturbios salen de este impresionante reportaje de Andrea Ropero para El Intermedio.
