1800-talets "fotobås" i Pradomuseet
Den historiska fotografisamlingen är den senaste på Prado (den bildades på 2000-talet, främst tack vare donationer, cirka två tredjedelar av det totala antalet), men den är inte minst talrik (den innehåller mer än 10 000 bilder). Och utan tvekan är det den mest okända. I februari förra året ockuperade fotografi rum 60 i Villanueva-byggnaden i Prado, tillägnad att gräva upp en del av 1800-talssamlingarna som vanligtvis finns i galleriets lager, inom programmet "Open Warehouse".
Utställningen "The Prado multiplied: photography as shared memory" presenterades sedan, den första av fotografering med Prados egna medel. Dess curator, Beatriz Sánchez Torija, samlade sedan ihop 44 historiska fotografier, alla vintagekopior: besöksbrev, stereoskopiska kort, albuminer, fototyper, vykort... Två månader senare tas detta utrymme återigen över av fotografi i en ny utställning, som har samma curator och kan besökas fram till den 5 juli.
Dess titel på konstnären, 'The camera's. I det här fallet utforskar den hur fotografiets ankomst på 1800-talet förändrade sättet att representera, dokumentera och projicera konstnärens identitet (de poserade ensamma eller i grupp) och deras kreativa rum. Under andra hälften av 1800-talet blev det att gå till fotostudios en social händelse.
Genom 32 bilder -från 1850- till 1930-talet- kan vi uppskatta hur konstnärer tänker om sin identitet i porträtt, vi ser hur deras verkstäder och deras kreativa processer såg ut. Verken kommer från arkiv av konstnärer som Luis och Federico de Madrazo, Dióscoro Puebla, Cecilio Pla, Miguel Blay, Agustín Querol... Fotograferna som förevigar dem är proffs (det finns även amatörer), några har konstnärlig utbildning.
Det finns kända, men också anonyma. Utställningen inleds med ett fotografi, förvärvat 2012, av en stor grupp konstnärer tagna i Ángel Alonso Martínez ateljé. Skapare som utbildade sig vid Academy of Fine Arts i San Fernando, deras lärare...
Utrymmet har ett sadeltak med glasfönster. Konstnärers ateljéer är vanligtvis privata utrymmen, som allmänheten inte har tillgång till, och dit muser ofta kommer för att inspirera dem. Några av dem är platser för tillbedjan, mytiska, nästan heliga platser.
Det finns mycket kända sådana, som Francis Bacons och Lucian Freuds i London (den första, med ett kreativt Diogenes-syndrom, var fullsatt, den andra med anteckningar skrivna på väggar och dörrar som graffiti). Eller Picassos på rue des Grands Augustins i Paris, där han gav liv åt "Guernica", och vars skapelseprocess förevigades av Dora Maar, hans dåvarande musa och älskare. I en annan parisisk ateljé, fotografen Nadars, på nummer 35 Boulevard des Capucines, föddes impressionismen 1774.
Men på 1800-talet fungerade konstnärsateljéer inte bara som områden för konstnärlig produktion, utan också som mötesplatser, utrymmen för undervisning och till och med underskåp, där det fanns alla typer av föremål. Detta är fallet med Mariano Fortunys studio i Rom. Vi ser det på ett panoramafotografi (det är summan av två bilder) av okänt författarskap, taget omkring 1871.
I utställningen finns bilder på Federico de Madrazos ateljé i Madrid, av Benlliure med författaren Federico García Sanchiz i skulptörens verkstad, familjen Madrazo på innergården till Alhambras gyllene rum i Alhambra och ateljén i Molime, spanska konstnärerna, ateljén i Molime. Morera och Agustín Lhardy som kockar, Agustín Querol bredvid konstens allegori på nationalbibliotekets fronton... Det finns inte bara kreatörer utan även kvinnliga kreatörer i utställningen.
Detta är fallet med porträttet av María Luisa de la Riva i hennes parisiska ateljé, målaren Fernanda Francés och eleverna på Cecilio Pla... Förutom det vanliga stödet (papper eller kartong) finns fotografier på järn och på glas. Det finns bara en i färg, en stereoskopisk autokrom (bild av skulptören Miguel Blay, av okänt författarskap, omkring 1904-1910).
De flesta bilder som finns på utställningen är opublicerade. "Fotografi - varnar curatorn för utställningen - var en allierad, en följeslagare av målare och skulptörer."
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
13 april 2026, 17:30
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El 'fotomatón' del siglo XIX, en el Museo del Prado
Beskrivning
La colección de fotografía histórica es la más reciente del Prado (se ha formado en el siglo XXI, gracias sobre todo a donaciones, en torno a dos tercios del total), pero no la menos numerosa (atesora más de 10.000 imágenes). Y, sin duda, es la más desconocida. El pasado mes de febrero la fotografía ocupaba la sala 60 del edificio Villanueva en el Prado, dedicada a exhumar parte de las colecciones del XIX que suelen estar en los almacenes de la pinacoteca, dentro del programa 'Almacén abierto'. Se presentaba entonces la muestra 'El Prado multiplicado: la fotografía como memoria compartida' , la primera de fotografía con fondos propios del Prado íntegramente. Su comisaria, Beatriz Sánchez Torija, reunió entonces 44 fotografías históricas, todas copias de época: cartas de visita, tarjetas estereostópicas, albúminas, fototipias, postales... Dos meses después, este espacio vuelve a estar tomado por la fotografía en una nueva exposición, que cuenta con la misma comisaria y podrá visitarse hasta el 5 de julio. Su título, 'El universo del artista ante la cámara' . En este caso, explora cómo la llegada de la fotografía en el siglo XIX transformó la manera de representar, documentar y proyectar la identidad del artista (posaban solos o en grupo) y sus espacios de creación. En la segunda mitad del siglo XIX acudir a los estudios fotográficos se convirtió en todo un acontecimiento social. A través de 32 imágenes -desde la década de 1850 hasta la década de 1930-, podemos apreciar cómo los artistas repiensan su identidad en retratos , vemos cómo eran sus talleres y sus procesos creativos . Las obras proceden de archivos de artistas como Luis y Federico de Madrazo, Dióscoro Puebla, Cecilio Pla, Miguel Blay, Agustín Querol... Los fotógrafos que los inmortalizan son profesionales (los hay también amateurs), algunos tienen formación artística. Los hay célebres, pero también anónimos. Abre la muestra una fotografía, adquirida en 2012, de un grupo numeroso de artistas tomada en el estudio de Ángel Alonso Martínez. Posan creadores que se formaban en la Academia de Bellas Artes de San Fernando, sus profesores... El espacio cuenta con un tejado a dos aguas con cristaleras. Los estudios de los artistas suelen ser espacios privados, a los que el público no tiene acceso, y donde las musas suelen acudir a inspirarlos. Algunos de ellos son lugares de culto, lugares míticos, casi sagrados. Los hay muy célebres, como los de Francis Bacon y Lucian Freud en Londres (el primero, con un síndrome de Diógenes creativo, estaba a rebosar; el segundo, con anotaciones escritas en paredes y puertas a modo de grafitis). O el de Picasso en la rue des Grands Augustins de París, donde dio vida al 'Guernica' , y cuyo proceso de creación fue inmortalizado por Dora Maar, su entonces musa y amante. En otro estudio parisino, el del fotógrafo Nadar, en el número 35 del Boulevard des Capucines, nació en 1774 el impresionismo . Pero en el siglo XIX, los estudios de los artistas no solo funcionaban como ámbitos de producción artística, sino también como puntos de encuentro, espacios para la docencia, y hasta gabinetes de maravillas, donde había todo tipo de objetos. Es el caso del estudio de Mariano Fortuny en Roma. Lo vemos en una fotografía panorámica (es la suma de dos imágenes) de autoría desconocida, tomada hacia 1871. En la muestra hay imágenes del estudio de Federico de Madrazo en Madrid, de Benlliure con el escritor Federico García Sanchiz en el taller del escultor, la familia Madrazo en el patio del cuarto dorado de la Alhambra, artistas españoles en Roma en el estudio de Altobelli y Molins, los pintores Jaime Morera y Agustín Lhardy como cocineros, Agustín Querol junto a la alegoría de las artes del frontón de la Biblioteca Nacional... No solo hay creadores, también creadoras, en la exposición. Es el caso del retrato de María Luisa de la Riva en su estudio parisino, la pintora Fernanda Francés y las alumnas de Cecilio Pla... Aparte del soporte habitual (papel o cartón), hay fotografías sobre hierro y sobre cristal. Solo hay una en color, un autocromo estereoscópico (imagen del escultor Miguel Blay , de autoría desconocida, hacia 1904-1910). La mayoría de las fotos presentes en la exposición son inéditas. «La fotografía - advierte la comisaria de la muestra- era una aliada, una compañera de los pintores y escultores».
