Jaime Clara: "Att betrakta historien som en subgenre är fruktansvärd och orättvis"
Jaime Clara (Uruguay, 1965) reser runt halvön med sin berättelsebok under armen. Journalist, karikatyrtecknare, författare och programledare för nyhetsprogrammet Telenoche i Uruguay, han är, som han själv ironiskt nog säger, "en sann okänd" på La Manchas territorium. De tre presentationerna av hans nya bok "Cambio de hora" (Ediciones Velasco, 2026) var dock fulla.
Den spanska läsaren har kunnat knyta an till de tjugotvå berättelser som är utspridda i ett verk byggt med spänning från början till slut. Samma författare medger att han ville "ledas av tillbakablicken och det känslomässiga tillståndet", men inte medvetet. Den här gången drar han fördel av sin journalistiska anda, närmar sig det fantastiska och lämnar förslaget som visades i hans tidigare verk 'In the long night' (Seix Barral) åt sidan.
Idéer kommer till Clara som promenerar eller tar en promenad längs Montevideos Rambla. Med samma ironi som många av hans karaktärer utstrålar, försäkrar han att "hans källor är olika, vilket visar på bristen på personlig idé." Hans berättelser är födda ur behovet av att söka och han tillämpar Ricardo Piglias krav (två berättelser i en med en sista twist). «Jag är en berättelseläsare som jag är en radiolyssnare. Jag kräver att en berättelse fångar mig.
I de tidigare böckerna var det för mycket närhet till min omgivning. I den här boken har jag valt nya ämnen som svarta frågor och polisfrågor. Så här föddes berättelser som "Fiskets dag", baserade på romanen "Jakt och fiske" av Roberto Santulo; 'Oavsiktligt kära', en berättelse baserad på Chavo del Ochos låt när han upptäckte att den var av Beethoven via Jean-Jacques Perrey.
Om det är något som kännetecknar detta kompendium av Jaime Clara så är det musikens ständiga närvaro. "Sången är en historia som berättas på tre minuter", förklarar han. Ur det musikaliska örat föds berättelser som 'The mutilero', 'The hangover of forgetfulness' eller 'The last song', den här om Luigi Tencos självmord på San Remo-festivalen 1967. Clara har inte helt kunnat glömma den journalistiska grodden och ville lägga till "några fotnoter som ackompanjerar och läser en brygga mellan låten och den spanska kontextualiserar." Den uruguayanska berättaren förvandlar sången till berättande material (tango och folklore).
Allt får plats i deras berättelser om det finns en historia att berätta: «Sångerna har att göra med journalistisk praktik. När jag intervjuar skådespelare som förbereder en karaktär föreställer de sig utanför scenen hur livet för den karaktären skulle se ut: hur de äter, skrattar eller vad de drömmer. Något liknande händer mig med låtar, eftersom jag är intresserad av vad som händer vidare med karaktärerna när låten är klar.
Clara försvarar att "att betrakta historien som en subgenre är fruktansvärt och orättvist." Han insisterar på att han växte upp med den uruguayanska traditionen Onetti, Quiroga eller Francisco Espínola. Han avvisar också att förlagsmarknaden är brådskande med romanen. «Jag förstår att förlaget ber om en roman eftersom det är det som säljer. Det finns dock läsare som inte vill det.
Det finns de som vill ha novellen, variationen. Jag är en romanläsare, men jag förstår inte varför novellen som genre är undervärderad. Kanske ligger det något ansvar på skribenterna.
Vissa har insett att de efter en långroman väljer berättelsen för att minska revolutionerna. I första hand skulle boken heta 'The Last Song', men det fanns redan många titlar med det namnet. "Det är svårt att hitta ett paraply för en berättelsebok som omfattar så många tematiska axlar", erkänner den uruguayanska författaren. Berättelsen "En timme som återkommer" som ligger nästan i slutet var nyckeln till att hitta det elementet som kan omfatta allt.
En fiktiv författare (Millás) tror att han kontrollerar tiden med sina händer och formar den på sitt eget sätt tills han måste möta sig själv och de förlorade timmarna. «Även om den historien finns vid slutet av verket. För några år sedan började jag läsa sagoböcker i valfri ordning", förklarar han om utmaningen att ge form åt ett verk som täcker plural teman. I var och en av Claras berättelser finns det tid för ironi, humor och krav.
Författaren själv konstaterar att av hans fem publicerade böcker är det "den med mest humor." Innan han säger hejdå med sin bok under armen, säger han ironiskt nog inte att uruguayer är genomsnittliga människor: inte heller ett mörkt och puckelryggigt samhälle som Norden. Vi ligger i mitten av tabellen i allt; det goda och det onda."
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
9 june 2026, 14:27
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Jaime Clara : «Considerar el cuento un subgénero es terrible e injusto»
Beskrivning
Jaime Clara (Uruguay, 1965) recorre la península con su libro de cuentos bajo el brazo. Periodista, caricaturista, escritor y presentador del informativo Telenoche de Uruguay, es, como él mismo ironiza, «un auténtico desconocido» en territorio de La Mancha. Sin embargo, las tres presentaciones de su nuevo libro 'Cambio de hora' (Ediciones Velasco, 2026) se llenaron. El lector español ha sabido conectar con los veintidós relatos que se reparten a lo largo de una obra construida con tensión de principio a fin. El mismo autor admite que quiso «guiarse por la retrospección y el estado anímico», pero no de manera consciente. Esta vez aprovecha su talante periodístico, aproximándose más a lo fantástico y dejando de lado la propuesta desplegada en su obra anterior 'En la larga noche' (Seix Barral). A Clara las ideas le llegan caminando o dando un paseo por la Rambla de Montevideo. Con la misma ironía que destilan muchos de sus personajes asegura que «sus fuentes son diversas, lo que demuestra la falta de idea personal». Sus relatos nacen de la necesidad de búsqueda y aplica la exigencia de Ricardo Piglia (dos historias en una con un giro final). « Soy lector de cuento como soy muy oyente de radio. A un cuento le exijo que me enganche. En los libros anteriores había demasiada cercanía a mi entorno. En este libro he optado por temas nuevos como asuntos negros y policiales». Así nacieron relatos como 'Día de pesca', a partir de la novela 'Caza y pesca' de Roberto Santulo; 'Sin querer querido', un relato basado en la sintonía del Chavo del Ocho cuando descubrió que era de Beethoven vía Jean-Jacques Perrey. Si hay algo que caracteriza este compendio de Jaime Clara es la presencia constante de la música. «La canción es una historia contada en tres minutos», explica. De ese oído musical nacen relatos como 'El mutilero', 'La resaca del olvido' o 'La última canción', esta sobre el suicidio de Luigi Tenco en el Festival de San Remo de 1967. Clara no ha podido olvidar del todo el germen periodístico y ha querido añadir «unas notas al pie que acompañan y contextualizan ciertos puentes entre la canción y el lector español». El cuentista uruguayo convierte la canción en materia narrativa (el tango y folklore). Todo cabe en sus relatos si hay una historia que contar: «Lo de las canciones tiene que ver con el ejercicio periodístico. Cuando entrevisto a actores que preparan un personaje, ellos fuera del escenario, se imaginan cómo sería la vida de ese personaje: cómo come, ríe o lo que sueña. Con las canciones me sucede algo parecido, pues me interesa qué pasa más allá con los personajes una vez que se termina la canción». Clara defiende que «considerar el cuento un subgénero es terrible e injusto». Insiste en que él creció con la tradición uruguaya de Onetti, Quiroga o Francisco Espínola. También rechaza la urgencia del mercado editorial con la novela. «Entiendo que la editorial pida novela porque es lo que se vende. Sin embargo, hay lectores que no quieren eso. Hay quien quiere el relato corto, la variedad. Yo soy lector de novela, pero no entiendo por qué como género el cuento está infravalorado. Quizás hay algo de responsabilidad de los escritores. Algunos han reconocido que después de una novela de largo aliento, optan por el cuento para rebajar las revoluciones». En una primera instancia, el libro se iba llamar 'La última canción', pero ya existían muchos títulos con ese nombre. «Es difícil encontrarle un paraguas a un libro de cuentos que engloba tantos ejes temáticos», reconoce el autor uruguayo. El cuento 'Una hora que vuelve' situado casi al final fue clave para encontrar ese elemento capaz de englobarlo todo. Un escritor ficticio ( Millás ) cree dominar el tiempo con sus manos y moldearlo a su manera hasta que le toca enfrentarse a sí mismo y las horas perdidas. «Si bien ese relato se encuentra en el cierre de la obra. Desde hace unos años empecé a leer los libros de cuento en cualquier orden», explica sobre el reto que supuso darle forma a una obra que abarca temas plurales. En cada uno de los relatos de Clara hay tiempo para la ironía, el humor y las reivindicaciones. El propio autor afirma que de sus cinco libros publicados es «el que tiene más humor». Antes de despedirse con su libro bajo el brazo ironiza con que los uruguayos son media tabla: «No somos caribeños eufóricos ni una sociedad oscura y jorobada como los nórdicos. Estamos en la media tabla en todo; lo bueno y lo malo».
